En viktig lärdom

Jag har lärt mig en viktig läxa, en lärdom som de säger. Doktorerna har frågat mig flertalet gånger om jag känner om Lyrican lindrar min smärta och jag har alltid svarat att jag ärligt talat inte känner någon skillnad mot innan p.g.a. att jag ändå alltid har så ont.
Men så tog Lyrican slut mitt i semestersäsongen och då klappade jag ihop totalt, smärtan bara attackerade från ingenstans och det tog någon vecka innan jag insåg att Lyrican nog faktiskt hjälpte ändå. Totalt var jag nog utan Lyrica i en månad innan jag kunde få tag på en vikarierande läkare och få mitt recept förnyat så att min pillertrillare kunde bli överfull igen. Efter bara två dagar märkte jag skillnad, stor skillnad, helt plötsligt kunde jag gå runt lägenheten igen, jag kunde städa lite, jag kunde överraska min Hubby med en god middag.

Idag mår jag görbra trots allt regnande, ikväll ska vi på date, dinner & a movie! Hihi

Annonser

Längtan efter värmen

idag längtar jag tillbaka till Sicilien igen. min kropp hade mindre ont där än hemma, atmosfären var så skön, solen sken och lyckan stod som en aura kring oss.

gott kaffe, billig mat, äta och prata länge, ta bad-paus i det turkosa medelhavet under siestan och äta en gelato eller en drink:

Mitt ”landet”

när jag ligger ner ser jag molnen så tydligt, hur de leker med solen och kyler ner. Om jag blundar hör jag nästan bara vinden som rör på mina växter, känner jag bara brisen mot min hud och värmen från solen. Det luktar friskt, grönt och sommar.

Jag ligger på en madrass ute på plattorna, med lakan, täcke och kuddar tills solen värmer nog för att skala bort lagren. Grannarna ler och jag hälsar glatt.

Det har hänt att jag har somnat här ute, ett flertal gånger faktiskt. Då föreställer jag mig att jag ligger i min gamla hängmatta i mina föräldrars trädgård på Orust. Det var en sådan där nätig historia som lämnade avslöjande rut-märken på bak och lår. Jag brukade släpa ut både täcket och kuddarna dit, bädda fort medan jag trampade frenetiskt med fötterna, det låg en myrstack i närheten och jag ville definitivt INTE dela sängplats med en massa myror!

När jag väl bäddat klart och lyckats ta mig upp i den utan att några kuddar åkte ur; började jag sakta putta fart med en av pappas vackert handsnidade käppar som han tillverkat av fynd han funnit på sina långpromenader i skogen.
När jag kände mig rofylld nog tog jag bra fart, la upp käppen på magen och dåsade till.

På samma sätt som då, dåsar jag till ibland till ljudet av vinden i växtligheten runt omkring mig, solen i ansiktet och fågelskrin. Det är ett underbart, tryggt minne och jag sover alltid bra när jag somnar här ute, trots det hårda underlaget.

Jag känner mig innerligt lyckligt lottad över att få bo så centralt i en storstad, ha en underbar uteplats med bra odlingsyta. Höra fåglarna, bina och träden trots att jag egentligen borde störas av en massa bussar och bilar.
Det knoppas och slår ut i den lilla trädgården, i mitt lilla ”landet”, min oas i stan. Så nära ett ”landet” någon kommer med hemtjänst och sjukskrivning!

nej, nu blir det kaffe i väntan på dagens hemtjänst!

Valborg 2012

Jag ligger här och lyssnar med ett öra på hubby som ligger och ölsnarkar, hittade bara en öronpropp! Hihi
Jag älskar att ligga bredvid honom, han får mig att känna mig så trygg! Själv kan jag inte sova men det gör inget när jag har honom bredvid mig, då spelar smärtan och endon ingen roll, förutom om Barnaby plötsligt vill sova på min onda mage istället för mellan mina ben förstås! Aouch!

Det var Valborgsmässoafton igår, den enda dagen på hela året då även vuxna fjortis-super på stan hehe
Premiären för grillfester, sommaren och utomhussex… Jag har som tradition att samla nära vänner och se Chalmers Cortégen, en göteborgsk instutionslik tradition sedan 1909. Efter det grillar vi, myser och dricker gott för att sedan avsluta i Slottsskogen med brasan och konserter 😀

Hubby ringde videosamtal från jobbet för att se hur långt jag kommit i förberedelserna bara för att se på mig hur ont jag hade, då kunde jag med nöd och näppe stå upp, mådde så hemskt illa av smärtan. Motvilligt fick jag inse att det var omöjligt att jag, Sputnik (grillen) och alla grejerna skulle ta oss till Cortégen med rullatorn utan hjälp…eller ens med hjälp. Jag tog mig till schäslongen och låg där en stund och ömsom tyckte synd om mig själv, ömsom förbannade min dumma doktor som vägrar inse att jag har ONT! :o(

En av mina bästa vänner, min underbara Malmis, ringde och berättade att hubby ringt henne och meddelat att jag hade så ont och sa att hon åker till mig istället för att se cortégen med de andra. Jag blev så glad och oerhört rörd! Har saknat henne hinkvis!
När hon kom drack vi kaffe, pratade och såg en Louis Theroux-dokumentär om USA’s mest hatade familj. Han är helt obeskrivligt begåvad, jag är så imponerad av hur han intervjuar och tar sig nära i alla sina dokumentärer. Han är helt klart en idol!

När vi pratat och diskuterat en lång stund efter dokumentären hällde vi upp varsitt glas Bacardi Breezer Cranberry, (åh vad god den är!), tog fram en ny dokumentär och hann knappt skåla innan dörren öppnades och in vällde de andra som en enda stor, glad, bullrig överraskning!!! 😀
De hade sett Cortégen och kommit på att de hellre skippar brasan för att få grilla med och träffa oss, härligt med sådana vänner! 😀

Min söta Patricia kom, har inte fått träffa henne på eeevvviiiigghheeeetteeerr för tydligen så har tonåringar egna liv nu för tiden och mindre tid med sina gamla tanter hihi Hon hade med sig sin nya pojkvän, (som till min glädje verkar vara både snäll, kärleksfull och mogen), att presentera och hans blyge men snälla kompis :o)
Nu hoppas jag bara att det inte dröjer så länge tills vi ses igen, ska fortfarande ha vår tjejkväll ju! 😀

När alla gått, efter att ha haft väldigt roligt och mysigt nere på gården med tända lyktor och god mat, såg vi ett avsnitt till av ”New Girl”, vi är båda helt kära i den serien hehe

20120501-045358.jpg

En härlig vårdag!

Idag har varit en underbar söndag. Mys med helg-frukost med Hubby, solsken, fågelsång och vårtecken. Vi har promenerat i Vitsippsdalen och Botaniska, kelat med en kanin, fotograferat, skrattat och Hubby har vårfixat med bilen. Idag måste sommardäcken på annars får man bannor av Farbror Polisen, hade ni koll på det? 😉

Idag har jag hittat min allra första blomma  i vår lilla trädgård som vågat titta fram bland vindar, kyla och ogräs hihi

Någon som vet vad den heter? 🙂 Jag gissar på att det är en pensé 🙂

Hubby har kameran i högsta hugg och han tar så fina bilder 😀

På väg ner i vitsippsdalen igen såg vi en kanin som skuttade löst omkring, till synes utan ägare, men det är mannen till vänster på bilden som äger Choklad som den heter och den var görtam och kelen hihi

På väg tillbaka genom Vitsippsdalen, såg jag inte bara de vackra sipporna lova att värmen är på väg utan den här som färgglatt lyser upp:

Ha en fortsatt fin söndagskväll! 😀

En underbar/ledsen dag…

Idag har varit en UNDERBAR dag! 🙂

Jag fick besök av två av mina käraste vänner, Adam & Malmis, Malmisen hade med sig sin lilla dotter som jag kallar för Bom, smeknamn som hänger med sedan hon var inne i Malmisen’s lilla bump  och betyder ”Baby of (första bokstaven på efternamnet). Hittils har det funnits Bom, Bob, Boa, Bos m.fl. inom bekantskapskretsen. 🙂

De hade med sig julmust och saffrans-gifflar och jag kokade kaffe på italienska, Bom såg på ”Finding Nemo” och vi vuxna försökte låta bli att se på den och prata istället hehe Min ex-sambo har gift sig den här hösten och en kompis till oss är gravid med Bob #2, dessutom är julen i framfart och nu ska klappar planeras och jul-Lisebergsbesök pressas in i scheman. Mycket att prata om, mysigt! Jag och Adam följde Malmis och Bom till vagnen, min första promenad ute med rullatorn, blev görförvånad över att det gick så långsamt och var så svårt men jag är glad och tacksam över att Adam fanns där och gick med mig. Vi köpte varsin glass på Coop Nära som belöning och en påse med skumtomtar åt Hubby, med årets smak: Polka som överraskning…de smakade tandkräm upptäckte Hubby och jag på kvällen sen hihi

Det räckte med att de var här så förgylldes min dag enormt! Är så glad över det! 😀

Vänskaps-skylt

Idag har varit en LEDSEN dag! 😦

Jag vaknade och hade väldigt ont men lyckades bita ihop och le så att Hubby inte skulle märka det för mycket och oroa sig på jobbet, jag la mig igen och lyckades till slut somna om men drömde mardröm tills Hemtjänsten kom. Hon fick hjälpa mig upp ur sängen men jag hade för ont för att få hjälp att duscha så det får bli imorgon istället, C´est la vie!

Jag älskar julen men allt bråk och turer med vår byggare oroar mig så att jag håller på att gå åt, jag har en stor, jobbig knut i magen… För första gången stressar julen mig, den är här, det ska ju julpyntas nu och hemmet ser fortfarande ut som om de är halvvägs i renoveringen… Jag gråter inombords och oroar mig för att julen ska ställas in den med pga den här renoveringen från helvetet! 😦 

Jag får prata med Hubby ikväll…

Ledsen Miranda-björn

Piller och kaffe

Pillertrillaren kallar jag min medicinbox med små fack för varja dag, den är faktiskt görsmart och lätt att ha med sig. Jag minns att mamma hade en stor som var röd som hon tog fram då och då för att ta sina piller. Jag brukade fråga varför hon tog dem och vad de var för, de var ju så många…

min blåa pillertrillare

Hon hade ett medfött hjärtfel och hade alltid fått höra att hon inte skulle bli äldre än si och så. Först var det ett år, sedan två, sedan skulle hon aldrig börja skolan, sedan skulle hon aldrig kunna sluta skolan, aldrig bli tonåring, kunna flytta hemifrån….ja, ni förstår. Men för varje år drog hon läkarna vid näsan och blev ännu ett år äldre, fortsatte att leva…fast tänk att vara uppvuxen med det, att alltid ha döden så nära i sitt liv, att alltid akta sig, undra om man kommer leva imorgon?

På den tiden när mamma växte upp hade de naturligtvis inte forskat fram lika bra mediciner och det fanns ingen hjälp att få. Istället fick hon leva sin barndom genom att se på när de andra barnen lekte och hade gymnastik, skulle hon gå för långt fick hon åka dit eller bli buren. All fysisk aktivitet var strängt förbjuden.

När hon var i tioårs-åldern fick de en ny lärare, han var färsk ut ur lärarutbildningen och enligt honom skulle alla vara lika och alla klara allt. Barn som inte var med på gymnastiken var lata och lathet var en hemsk odygd i hans ögon. Så en vacker dag kulminerade allt, alla barnen bönade och bad att han skulle lyssna på dem, att mamma faktiskt var allvarligt sjuk, att hennes hjärta inte var friskt, att hon inte fick vara med… De skrek och bad och några grät mindes mamma, själv var hon så rädd att hon blev tyst och kröp ihop inuti, förvissad att nu skulle hon dö. Läraren tvingade upp mamma i en klätterstege och hon kände hur smärtan i bröstet blev värre för varje steg hon tog sig upp. Nedanför stod läraren och skrek argt att hon kunde bättre, att hon bara var lat och ovillig. Det var så de fann dem, en manlig lärare skrikandes åt den stackars, lilla späda flickan som inte ens fick vara med och leka på rasterna, när någon elev sprungit iväg och hämtat rektorn. Mamma svimmade, ramlade ner och en doktor tillkallades och läraren blev avstängd och fick aldrig jobba som lärare igen.

Jag brukade sitta vid köksbordet med mamma och hjälpa till att sortera in alla olika piller i rätt fack i hennes pillertrillare. När jag var liten var det roligast med alla färger och former, när jag blev äldre mer viktigt att veta vad de var till för. Men roligast var ändå att lyssna på historier från hennes barndom som hon mindes, det var få som var så hemska som den ovan när hon var så nära att dö, de flesta var varma och fyllda av glädje, hon hade i flera år en underbar lärarinna som brukade promenera med henne på rasterna, prata om allt och inget, som ersatte kamraternas lek och gav henne en kärlek för diskussioner.

Jag och mamma kunde prata om allt, hon brukade alltid lyssna intresserad oavsett vad jag berättade och göra små inlägg då och då. Vi kunde även ha stora diskussioner, väga för- och nackdelar mot varandra om allt som pågick i världen, från kungahuset till hemlöshet, om releigioner och om sexuell läggning, om rasbrott till AIDS… Jag längtar efter det ibland, att sitta vid köksbordet med en kaffe och diskutera dagens händelser ur GP, varför man aldrig använder ordet ”vulva” längre och filmen vi såg ihop igår.

Jag saknar henne, jag ville att hon skulle fått fortsätta leva lite till, kunnat se mig som vuxen, träffa min Hubby och vår katt, bo hos oss på ålderns höst. Jag tröstar mig med att jag fick ha henne så länge som jag fick och att hon verkligen drog doktorerna vid näsan med att dö när hon var 80+!!! 😀 (hon dog i cancer, inte av sitt hjärtfel)

Varje gång jag tar min pillertrillare, minns jag henne. Hennes var röd, min stora är blå men min lilla som jag använder vid resor är röd som hennes. Röd som kärleken.

angel of the heart från willowtree