ett nytt kapitel

kapitel ett?

efter ha blivit bedragen och förd bakom ljuset, börjar nu nästa kapitel i mitt liv. jag är fortfarande arg och känner mig förödmjukad men jag börjar ta större och bättre steg bort ifrån det där. just nu känner jag mig bara glad och lycklig, jag är stark!

jag är singel igen. först separerade vi men det gällde tydligen bara mellan oss för till resten av världen sa han att vi hade gjort helt slut. för gott. men som Moa sa till mig redan då: -”jag ser på dig att du redan gått vidare, att du redan börjat stänga av. förstår han vad det innebär när du stänger av? att då finns det ingen återvändo? för du är så svart-vit när det kommer till det där…” jag tänkte efter, blev tyst en stund och kände efter inom mig och helt plötsligt stod det klart, det är precis vad som sker inuti just nu! jag hade redan börjat stänga av, det var bara hans ord och handlingar som höll mig kvar…

Moa sa också att så fort jag inser och flyttar, blir singel kommer killarna svärma runt mig igen! jag bara skrattade och sa -”Yeah, right!” men hon hade rätt igen, jag är tydligen en intressant singeltjej! 😉 tre dagar efter det att vi flyttat isär var jag på min första dejt… 😉 bra för självförtroendet och kul att man är intressant! hihi 😉

jag trivs att bo ensam och jag är ju störtförälskad i min lägenhet! trivs sååå bra! 😀 vi flyttar saker pö om pö så att jag ska hinna få iordning istället för att bo på ett lager, härligt att känna att mitt hem börjar ta form på riktigt igen. mitt hem ~ min borg! 🙂

det viktigaste för mig just nu är att må bra, träffa vänner, träna och komma iordning… 🙂 min inställning till dejtande är att det är roligt att träffa nya människor, hitta på något kul och finns det kemi så får man se vad det blir av det… jag stressar inget men har svårt att i nuläget tro att jag någonsin kommer att gå in i ett förhållande igen. han har bränt mig för svårt. men man ska ju aldrig säga aldrig… 😉

Nu kommer hösten 🙂

Mitt ”landet”

när jag ligger ner ser jag molnen så tydligt, hur de leker med solen och kyler ner. Om jag blundar hör jag nästan bara vinden som rör på mina växter, känner jag bara brisen mot min hud och värmen från solen. Det luktar friskt, grönt och sommar.

Jag ligger på en madrass ute på plattorna, med lakan, täcke och kuddar tills solen värmer nog för att skala bort lagren. Grannarna ler och jag hälsar glatt.

Det har hänt att jag har somnat här ute, ett flertal gånger faktiskt. Då föreställer jag mig att jag ligger i min gamla hängmatta i mina föräldrars trädgård på Orust. Det var en sådan där nätig historia som lämnade avslöjande rut-märken på bak och lår. Jag brukade släpa ut både täcket och kuddarna dit, bädda fort medan jag trampade frenetiskt med fötterna, det låg en myrstack i närheten och jag ville definitivt INTE dela sängplats med en massa myror!

När jag väl bäddat klart och lyckats ta mig upp i den utan att några kuddar åkte ur; började jag sakta putta fart med en av pappas vackert handsnidade käppar som han tillverkat av fynd han funnit på sina långpromenader i skogen.
När jag kände mig rofylld nog tog jag bra fart, la upp käppen på magen och dåsade till.

På samma sätt som då, dåsar jag till ibland till ljudet av vinden i växtligheten runt omkring mig, solen i ansiktet och fågelskrin. Det är ett underbart, tryggt minne och jag sover alltid bra när jag somnar här ute, trots det hårda underlaget.

Jag känner mig innerligt lyckligt lottad över att få bo så centralt i en storstad, ha en underbar uteplats med bra odlingsyta. Höra fåglarna, bina och träden trots att jag egentligen borde störas av en massa bussar och bilar.
Det knoppas och slår ut i den lilla trädgården, i mitt lilla ”landet”, min oas i stan. Så nära ett ”landet” någon kommer med hemtjänst och sjukskrivning!

nej, nu blir det kaffe i väntan på dagens hemtjänst!

En härlig vårdag!

Idag har varit en underbar söndag. Mys med helg-frukost med Hubby, solsken, fågelsång och vårtecken. Vi har promenerat i Vitsippsdalen och Botaniska, kelat med en kanin, fotograferat, skrattat och Hubby har vårfixat med bilen. Idag måste sommardäcken på annars får man bannor av Farbror Polisen, hade ni koll på det? 😉

Idag har jag hittat min allra första blomma  i vår lilla trädgård som vågat titta fram bland vindar, kyla och ogräs hihi

Någon som vet vad den heter? 🙂 Jag gissar på att det är en pensé 🙂

Hubby har kameran i högsta hugg och han tar så fina bilder 😀

På väg ner i vitsippsdalen igen såg vi en kanin som skuttade löst omkring, till synes utan ägare, men det är mannen till vänster på bilden som äger Choklad som den heter och den var görtam och kelen hihi

På väg tillbaka genom Vitsippsdalen, såg jag inte bara de vackra sipporna lova att värmen är på väg utan den här som färgglatt lyser upp:

Ha en fortsatt fin söndagskväll! 😀

Piller och kaffe

Pillertrillaren kallar jag min medicinbox med små fack för varja dag, den är faktiskt görsmart och lätt att ha med sig. Jag minns att mamma hade en stor som var röd som hon tog fram då och då för att ta sina piller. Jag brukade fråga varför hon tog dem och vad de var för, de var ju så många…

min blåa pillertrillare

Hon hade ett medfött hjärtfel och hade alltid fått höra att hon inte skulle bli äldre än si och så. Först var det ett år, sedan två, sedan skulle hon aldrig börja skolan, sedan skulle hon aldrig kunna sluta skolan, aldrig bli tonåring, kunna flytta hemifrån….ja, ni förstår. Men för varje år drog hon läkarna vid näsan och blev ännu ett år äldre, fortsatte att leva…fast tänk att vara uppvuxen med det, att alltid ha döden så nära i sitt liv, att alltid akta sig, undra om man kommer leva imorgon?

På den tiden när mamma växte upp hade de naturligtvis inte forskat fram lika bra mediciner och det fanns ingen hjälp att få. Istället fick hon leva sin barndom genom att se på när de andra barnen lekte och hade gymnastik, skulle hon gå för långt fick hon åka dit eller bli buren. All fysisk aktivitet var strängt förbjuden.

När hon var i tioårs-åldern fick de en ny lärare, han var färsk ut ur lärarutbildningen och enligt honom skulle alla vara lika och alla klara allt. Barn som inte var med på gymnastiken var lata och lathet var en hemsk odygd i hans ögon. Så en vacker dag kulminerade allt, alla barnen bönade och bad att han skulle lyssna på dem, att mamma faktiskt var allvarligt sjuk, att hennes hjärta inte var friskt, att hon inte fick vara med… De skrek och bad och några grät mindes mamma, själv var hon så rädd att hon blev tyst och kröp ihop inuti, förvissad att nu skulle hon dö. Läraren tvingade upp mamma i en klätterstege och hon kände hur smärtan i bröstet blev värre för varje steg hon tog sig upp. Nedanför stod läraren och skrek argt att hon kunde bättre, att hon bara var lat och ovillig. Det var så de fann dem, en manlig lärare skrikandes åt den stackars, lilla späda flickan som inte ens fick vara med och leka på rasterna, när någon elev sprungit iväg och hämtat rektorn. Mamma svimmade, ramlade ner och en doktor tillkallades och läraren blev avstängd och fick aldrig jobba som lärare igen.

Jag brukade sitta vid köksbordet med mamma och hjälpa till att sortera in alla olika piller i rätt fack i hennes pillertrillare. När jag var liten var det roligast med alla färger och former, när jag blev äldre mer viktigt att veta vad de var till för. Men roligast var ändå att lyssna på historier från hennes barndom som hon mindes, det var få som var så hemska som den ovan när hon var så nära att dö, de flesta var varma och fyllda av glädje, hon hade i flera år en underbar lärarinna som brukade promenera med henne på rasterna, prata om allt och inget, som ersatte kamraternas lek och gav henne en kärlek för diskussioner.

Jag och mamma kunde prata om allt, hon brukade alltid lyssna intresserad oavsett vad jag berättade och göra små inlägg då och då. Vi kunde även ha stora diskussioner, väga för- och nackdelar mot varandra om allt som pågick i världen, från kungahuset till hemlöshet, om releigioner och om sexuell läggning, om rasbrott till AIDS… Jag längtar efter det ibland, att sitta vid köksbordet med en kaffe och diskutera dagens händelser ur GP, varför man aldrig använder ordet ”vulva” längre och filmen vi såg ihop igår.

Jag saknar henne, jag ville att hon skulle fått fortsätta leva lite till, kunnat se mig som vuxen, träffa min Hubby och vår katt, bo hos oss på ålderns höst. Jag tröstar mig med att jag fick ha henne så länge som jag fick och att hon verkligen drog doktorerna vid näsan med att dö när hon var 80+!!! 😀 (hon dog i cancer, inte av sitt hjärtfel)

Varje gång jag tar min pillertrillare, minns jag henne. Hennes var röd, min stora är blå men min lilla som jag använder vid resor är röd som hennes. Röd som kärleken.

angel of the heart från willowtree

Huskurer biter VISST på snuvan GP.se!

I dagens GP finns en artikel om att huskurer inte biter på snuvan, från en som då alltid blir förkyld m.m. (p.g.a. nedsatt immunförsvar), så måste jag hävda att de visst hjälper.

Jag säger inte att de botar helt men med sunt förnuft, som att:

  • äta vitaminrikt.
  • ha bra hand- & tandhygien.
  • äta vitlök i maten.
  • hålla sig varm d.v.s. att t.ex. inte gå från varmt till kallt utan bra kläder på.
  • ta ett välbeprövat kosttillskott såsom Echinagaard eller Echinaforce när symptomen sätter in.

hjälper de iallafall.

 

OM man väl blir förkyld så håller jag med att de tre V:na är oumbärliga; Vila, Värme och Vänlighet men tänk så mycket gott den klassiska toddyn gjord på varm mjölk, konjak/whiskey & honung gör i en förkyld kropp!

Och när killen börjar bli lite väl mycket lik han mannen i förkylnings-reklamen som gnäller om att -”Ni kvinnor snackar om att skaffa barn men när en man är förkyld…” då är det dags att addera färskpressad vitlök till toddyn och skära ner på alkoholen i den…Ni skulle bara veta hur fort de blir friska då och inte alls vill ha mer toddy!! Hahaha

Det är välbeprövat genom åren på diverse pojkvänner/sambos/kombos, när man tröttnat på att dalta i några dagar och deras gnäll så gör den toddyn susen, nästa dag är de på jobbet igen! 😉