En viktig lärdom

Jag har lärt mig en viktig läxa, en lärdom som de säger. Doktorerna har frågat mig flertalet gånger om jag känner om Lyrican lindrar min smärta och jag har alltid svarat att jag ärligt talat inte känner någon skillnad mot innan p.g.a. att jag ändå alltid har så ont.
Men så tog Lyrican slut mitt i semestersäsongen och då klappade jag ihop totalt, smärtan bara attackerade från ingenstans och det tog någon vecka innan jag insåg att Lyrican nog faktiskt hjälpte ändå. Totalt var jag nog utan Lyrica i en månad innan jag kunde få tag på en vikarierande läkare och få mitt recept förnyat så att min pillertrillare kunde bli överfull igen. Efter bara två dagar märkte jag skillnad, stor skillnad, helt plötsligt kunde jag gå runt lägenheten igen, jag kunde städa lite, jag kunde överraska min Hubby med en god middag.

Idag mår jag görbra trots allt regnande, ikväll ska vi på date, dinner & a movie! Hihi

Annonser

Piller och kaffe

Pillertrillaren kallar jag min medicinbox med små fack för varja dag, den är faktiskt görsmart och lätt att ha med sig. Jag minns att mamma hade en stor som var röd som hon tog fram då och då för att ta sina piller. Jag brukade fråga varför hon tog dem och vad de var för, de var ju så många…

min blåa pillertrillare

Hon hade ett medfött hjärtfel och hade alltid fått höra att hon inte skulle bli äldre än si och så. Först var det ett år, sedan två, sedan skulle hon aldrig börja skolan, sedan skulle hon aldrig kunna sluta skolan, aldrig bli tonåring, kunna flytta hemifrån….ja, ni förstår. Men för varje år drog hon läkarna vid näsan och blev ännu ett år äldre, fortsatte att leva…fast tänk att vara uppvuxen med det, att alltid ha döden så nära i sitt liv, att alltid akta sig, undra om man kommer leva imorgon?

På den tiden när mamma växte upp hade de naturligtvis inte forskat fram lika bra mediciner och det fanns ingen hjälp att få. Istället fick hon leva sin barndom genom att se på när de andra barnen lekte och hade gymnastik, skulle hon gå för långt fick hon åka dit eller bli buren. All fysisk aktivitet var strängt förbjuden.

När hon var i tioårs-åldern fick de en ny lärare, han var färsk ut ur lärarutbildningen och enligt honom skulle alla vara lika och alla klara allt. Barn som inte var med på gymnastiken var lata och lathet var en hemsk odygd i hans ögon. Så en vacker dag kulminerade allt, alla barnen bönade och bad att han skulle lyssna på dem, att mamma faktiskt var allvarligt sjuk, att hennes hjärta inte var friskt, att hon inte fick vara med… De skrek och bad och några grät mindes mamma, själv var hon så rädd att hon blev tyst och kröp ihop inuti, förvissad att nu skulle hon dö. Läraren tvingade upp mamma i en klätterstege och hon kände hur smärtan i bröstet blev värre för varje steg hon tog sig upp. Nedanför stod läraren och skrek argt att hon kunde bättre, att hon bara var lat och ovillig. Det var så de fann dem, en manlig lärare skrikandes åt den stackars, lilla späda flickan som inte ens fick vara med och leka på rasterna, när någon elev sprungit iväg och hämtat rektorn. Mamma svimmade, ramlade ner och en doktor tillkallades och läraren blev avstängd och fick aldrig jobba som lärare igen.

Jag brukade sitta vid köksbordet med mamma och hjälpa till att sortera in alla olika piller i rätt fack i hennes pillertrillare. När jag var liten var det roligast med alla färger och former, när jag blev äldre mer viktigt att veta vad de var till för. Men roligast var ändå att lyssna på historier från hennes barndom som hon mindes, det var få som var så hemska som den ovan när hon var så nära att dö, de flesta var varma och fyllda av glädje, hon hade i flera år en underbar lärarinna som brukade promenera med henne på rasterna, prata om allt och inget, som ersatte kamraternas lek och gav henne en kärlek för diskussioner.

Jag och mamma kunde prata om allt, hon brukade alltid lyssna intresserad oavsett vad jag berättade och göra små inlägg då och då. Vi kunde även ha stora diskussioner, väga för- och nackdelar mot varandra om allt som pågick i världen, från kungahuset till hemlöshet, om releigioner och om sexuell läggning, om rasbrott till AIDS… Jag längtar efter det ibland, att sitta vid köksbordet med en kaffe och diskutera dagens händelser ur GP, varför man aldrig använder ordet ”vulva” längre och filmen vi såg ihop igår.

Jag saknar henne, jag ville att hon skulle fått fortsätta leva lite till, kunnat se mig som vuxen, träffa min Hubby och vår katt, bo hos oss på ålderns höst. Jag tröstar mig med att jag fick ha henne så länge som jag fick och att hon verkligen drog doktorerna vid näsan med att dö när hon var 80+!!! 😀 (hon dog i cancer, inte av sitt hjärtfel)

Varje gång jag tar min pillertrillare, minns jag henne. Hennes var röd, min stora är blå men min lilla som jag använder vid resor är röd som hennes. Röd som kärleken.

angel of the heart från willowtree