Hösten är här och jag är kär!

Hösten är här!

Jag älskar hösten, jag har alltid älskat hösten! 😀 Det är ett fyrverkeri av färger, lager på lager-outfits och en nystart! Barnasinnet får sitt när höstlöven ramlar ner eller man springer genom en prydligt ihopkrattad hög när ingen är i närheten och löven flyger runt i en kaskad av glädje och barnsligt fniss. Åh vad jag längtar efter en varm kopp te nu, kanske även en härlig höststorm som piskar mot rutan. hihi

Fast jag måste erkänna att jag även har en soft spot för vintern, då menar jag den där vita, snörika vintern vi alla har förväntningarna på ska komma varje år bara för att återigen förvånas när det närmar sig jul och ingen snö fallit. Har den det så förvandlades den väldigt snabbt till slask vilket i sig nog är anledningen till att vuxna slutat äta saker som Slush Puppy; de påminner för mycket om slasket om vintern, (januari), när allt verkar bestå av efter jul-blues, ekande plånböcker och grått slask.

Men jag missar poängen med att längta och älska vintern, att promenera en sådan där härlig vinterdag när luften känns krispig och solen värmer kinderna i lä, att leka i snön, kunna ha snöbolls-krig, göra snögubbar och åka sopsäck nerför en backe. Åka skridskor och fika med smörgåsar och varm choklad spetsad med mörk rom, promenera runt på Jul på Liseberg och fyllas av julstämning och romantik, för att inte tala om hela, härliga jul-säsongen. Underbart!

Min mamma däremot älskade våren allra mest och hon fick mig att älska den med, att inte bara se den som en övergångsperiod av irriterad längtan efter varmare och varmare väder. Det är något speciellt att se det börja knoppas, att inse att det inte var frost på morgonen, att se de söta, späda små vårblommorna kämpa sig upp, känna solen värma benen och bli nostalgisk över Piggelin och barnramsor.

Sedan kommer sommaren, den efterlängtade sommaren som får uteserveringar att ploppa upp som svampar, hämningar att lossna och stränder att överbefolkas. Vår vinterbleka hy får på skam under solen och gräset känns underbart under fötterna, helt plötsligt är grillen vår främsta ”spis” och picknick, utflykter, semester, sol och bad på allas läppar. Åh den härliga sommaren, vad är det inte att älska?

Annonser

Tiden som flyger iväg (krönika)

Tiden som flyger iväg (krönika)

Det är något konstigt som pågår men jag har svårt att sätta fingret på vad…

Hur kommer det sig att de inte längre frågar efter leg på Systemet?
Eller ute på krogen med för den delen?
Varför har Brad Pitt gråa strån numera?
Och Robert de Niro grått hår?
När fick Mariah Carey rynkor?
Och varför gör Andie MacDowell reklam för antirynk-kräm?

Har det redan gått tio år sedan Paris Hilton satte chihuahan under spotlighten?
Helt plötsligt finns det en hel generation som aldrig behövt dansa försiktigt så att skivan inte ska repas eller som växt upp utan mobiltelefon!
På tal om det, är Hannah Montana deras Sabrina Tonårshäxan?
Minns någon hur man slog igenom i musikbranschen innan Idol?

Upptäcker plötsligt att jag inleder alltför många meningar med ”när jag var liten” när jag pratar med vänners ungar och förfasas över tonåringarnas attityd om sex.
Vill inte längre resa till Thailand eftersom där blivit lika svenskt som grisfest på Mallorca, eller tatuera in ett kinesiskt tecken som alla andra gjort.

Helt plötsligt tycker jag att ”På Spåret” ändå är ett rätt käckt program och måste de sända Melodifestivalen så sent? Man hinner ju nicka till innan röstningen är över, ännu en ny sak, att nicka till. Det gjorde väl bara gamla tanter förr eller började kanske även de med det i 30-årsåldern?

Vart tog tiden vägen undrar jag när jag insåg att det redan är dags att byta pass igen, gjorde inte jag det förra året?

Om hur lätt det är att kunna sluta röka. (krönika)

Om hur lätt det är att kunna sluta röka. (krönika)

På hållplatsen har jag, förutom en förståndigt klädd tjej som tittar på ingenting i väntan på att bussen ska komma, sällskap av två coola killar i regnet.
Killen i skinnjackan drar några djupa bloss och förklarar för sin kompis som tittar lite snett på honom när vinden blåser röken mitt i ansiktet på honom: “Alltså jag är inte beroende av ciggen: Jag kan sluta när som helst, det är görlätt!”
“Jasså?”, svarar kompisen misstroget.
“Jajamen, jag menar se bara för några år sedan, då höll jag ju upp i flera år…iallafall två” säger skinnjackan efter en blick från kompisen och fortsätter sedan sin deklaration:
“Jag tycker jäkligt synd om dom som typ röker massa och inte kan sluta fastän det är så lätt, jag menar dom måste ju röka flera paket om dagen!” Skinnjackan pausar för att tända nästa cigarett och åter igen får kompisen röken mitt i nyllet:
“Hörrö!” säger han irriterat och drar upp axlarna som lite vindskydd mot den regniga blåsten.
“Oj sorry, det var inte meningen” säger skinnjackan och byter hand.
“Varför röker du då om det är så himla lätt att sluta?” frågar kompisen.
“Jamen, det är ju gott och det är ju inte så att jag inte kan sluta, jag kan ju det det är ju värre för andra. Du vet dom som inte kan sluta, det är ju dom som får cancer och skit. Jag kan ju sluta när som helst men du vet nu är man ju ledig och vi har ju festat en del i påsk och då är det ju gott med en cigg. Till ölen och så.” Skinnjackan drar några bloss och det blir tyst.
När cigaretten är slut, trampar han noga på den och säger:
“Asså, det är faktiskt jäkligt lätt att sluta röka!” Skinnjackan kör händerna i fickorna och missar helt att kompisen stirrar misstroget på honom.
Jag vänder mig om för att dölja mitt tysta skratt och plötsligt rullar bussen fram mot oss. Skinnjackans kompis ger mig ett igenkännande leende i smyg när de går av, en hållplats före mig, skinnjackan har bytt ämne; till tjejer som röker.

2012

Happy New Year!!!

Med ABBA’s låt ringande i öronen minns jag någonstans att vi hittat ännu en nyårs-sång och därför numera har två att plågas med hehe

Hubby stör lille kissen, hystar upp honom i famnen för lite kel innan han fortsätter ut i köket för att laga middag, det är synd att det blir så sent men innan jag mår bättre och klarar av att laga maten så kompromissar vi: han lagar när jag inte kan, praktiskt.

Idag har varit första dagen tillbaka på jobbet efter julledigheten för Hubby och själv har jag haft ont, varit glad men haft ont. Borde ha skrivit men har latat mig och kollat på flera avsnitt av ”How I met your mother” & ”Gossip Girl”.

Nu sitter jag här istället, med ett stort glas kaffe och bloggar, årets första inlägg. Nästan så att jag blir lite nostalgisk hihi Har så mycket virvlande i mitt huvud som jag vill skriva om, dela med mig av men tankarna bara flyter undan när jag försöker fånga dem…

2011 var ett skitår rent ut sagt, ett av de absolut värsta i mitt liv och det säger allt för er som känner mig väl. 2012 har därför nästan inga krav på sig alls, vad som än händer så kan det ju inte bli sämre än förra året så där vinner 2012 redan utan att ens försöka haha Grattis 2012!

Hur var ert 2011? Vad hoppas ni få ut av/sker 2012?

 

Att köpslå med ett diskbråck. (krönika)

Det finns tillfällen i livet då man bara har lust att hytta med näven åt skyn och skrika:
-”Jag FATTAR Gud, du kan sluta överbevisa mig nu! Jag förstår att jag har det inte värst, jag mår inte sämst! Jag har fortfarande mycket kvar att leva för!”

Jag är nyopererad i ländryggen. Ett av mina tre väldigt elaka diskbråck är nu förhoppningsvis borta. Självklart har jag ont, jag har så ont att jag har slut på svordomar över eländet och jag kan svära på 9 olika språk! Ändå ler jag. Ändå skrattar jag. Ändå skämtar jag. Ändå pratar jag med alla.
Det gör jag för att jag kämpar. Jag tror på att positiva tankar och positiva människor kan göra underverk inuti. Jag tror på att bra tankar, skratt, leenden från mig och mot mig; helar mig inuti. Det gör så att jag blir läker bättre, fortare och har trevligt under tiden.

Fast även en positiv människa som jag kan naturligtvis ha mina dåliga dagar, när de mörka tankarna tar över, när smärtan gör för ont för att ens orka le, när man bara vill bort…
För att motverka dessa dagar verkar det som världens högre makter gått samman för att hjälpa mig: på min sal med fyra bäddar har jag i nuläget sällskap av två damer. Dam nr ett kom upp från operation igår kväll efter att ha stelopererat sin nacke. Hon måste nu ha en nackkrage på sig i minst tre månader dygnet runt och har dessutom en metallplatta för att kunna hålla upp huvudet. Tyvärr har hon knappt kunnat äta något.
Jag, å andra sidan, hastar i mig maten och äter mycket frukost och kvällsmat som om jag inte kommer få äta mer någonsin. Det är en sådan udda känsla, rädsla: att aldrig mer få något att äta… Så har jag bara känt förr inför operation, när man måste fasta.
På tal om att fasta, Dam nr två har nu blivit duschad inför operation med Hibiscrub, (special-tvål som gör personen i fråga steril inför operation), och således fastat två dagar i sträck inför operation. Inför den första fick hon veta efter att ha väntat i timtal på att bli nedkörd till operation att kirurgen som skulle operera henne ligger hemma, sjuk i influensa. Dag två, igår, kördes hon ner, kirurgen kom in på salen och sa att den föregående operationen tagit längre tid än beräknat och att hon slutar kl 14:00. Efter att ha bytt om, kom hon tillbaka och sa att hon eventuellt har en lucka på fredag.
Så nu får hon duscha med Hibiscrub och fasta imorgon igen, stackars kvinna. Hennes operation innebär att hon stelopereras en bra bit i ryggen, hon har dessutom genomlevt en liknande operation som Dam nr ett har gjort. Hon har väldigt ont, har svårt att sova att röra sig och att tro på att hon faktiskt kommer att bli opererad till slut.

I denna sal bor jag, är jag placerad…för att vara den där positiva personen som peppar och ler alla bättre? Jag vet inte vad baktanken är men jag anar att det finns en.
-”Så JA Gud, jag förstår, jag ska sluta tycka synd om mig själv nu och börja le och muntra upp andra istället för att tycka synd om mig själv, vältra mig i mitt onda. För de leenden, den värmen jag får tillbaka läker mig.”

Hädanefter ska jag försöka begränsa min gråt och min självömkan till 20 minuter om dagen.
Jag har det inte sämst. Jag har inte ondast. Jag är stark. Jag kämpar.
Tack för hemläxan, Gud!