Med vintern kom kärleken

Vad jag minns mest från den allra första stunden jag träffade Pm, är hans stora leende. Det satte sig en kille på stolen bredvid mig på festen där jag stod och pratade. Jag såg honom i ögonvrån, vände på huvudet och såg hans leende, det lyste upp hela ansiktet och hela hans uppmärksamhet var på mig. Jag minns att jag kom av mig och skrattade, blev lite generad och snurrade bort. Nästa gång jag kikade åt hans håll satt han kvar på samma sätt, avslappnad med ett stort leende.

Fast det var inte förrän några timmar senare som jag insåg att jag var intressant i hans ögon, när en annan kille för fjärde gången frågade om vi skulle ta en taxi hem till hans säng och jag avböjde skrattande som han lade armen om mig och drog mig nära. Den andre killen försvann snabbt fram till en annan tjej i sällskapet som han fick bättre tur med! Hehe

Det visade sig vara ganska svårt att inte vilja umgås med Pm, vi skrattar och har roligt ihop. Tiden bara flög iväg och vi insåg att vi nog börjat setts rätt ofta, i stort sett dagligen. Romantisk som jag är så var jag inte svårövertalad när det kom upp att skippa ordet ”öppet” innan förhållande, vi blev ihop och känslorna som vi bägge försökt lägga band på, resonera bort, fick fritt fram och vi kände oss båda som i ett litet nykärt rus igår. Mysigt, förstår vad som menas med på ett rosa moln nu hihi

Samtidigt som jag är kär och glad, känns det både skrämmande och spännande. Försöker, med ganska bra framgång, att mota bort alla skrämmande tankar, leva i nuet och fokusera på det som känns spännande och roligt! Måste erkänna att jag lyckats väldigt bra idag hehe

Nu är jag flickvän igen.
Jag som inte skulle bli det igen! Iaf på minst ett år! Men mamma sa alltid åt mig att följa mitt hjärta och det som gör mig glad. Pm gör mig glad!

ett nytt kapitel

kapitel ett?

efter ha blivit bedragen och förd bakom ljuset, börjar nu nästa kapitel i mitt liv. jag är fortfarande arg och känner mig förödmjukad men jag börjar ta större och bättre steg bort ifrån det där. just nu känner jag mig bara glad och lycklig, jag är stark!

jag är singel igen. först separerade vi men det gällde tydligen bara mellan oss för till resten av världen sa han att vi hade gjort helt slut. för gott. men som Moa sa till mig redan då: -”jag ser på dig att du redan gått vidare, att du redan börjat stänga av. förstår han vad det innebär när du stänger av? att då finns det ingen återvändo? för du är så svart-vit när det kommer till det där…” jag tänkte efter, blev tyst en stund och kände efter inom mig och helt plötsligt stod det klart, det är precis vad som sker inuti just nu! jag hade redan börjat stänga av, det var bara hans ord och handlingar som höll mig kvar…

Moa sa också att så fort jag inser och flyttar, blir singel kommer killarna svärma runt mig igen! jag bara skrattade och sa -”Yeah, right!” men hon hade rätt igen, jag är tydligen en intressant singeltjej! 😉 tre dagar efter det att vi flyttat isär var jag på min första dejt… 😉 bra för självförtroendet och kul att man är intressant! hihi 😉

jag trivs att bo ensam och jag är ju störtförälskad i min lägenhet! trivs sååå bra! 😀 vi flyttar saker pö om pö så att jag ska hinna få iordning istället för att bo på ett lager, härligt att känna att mitt hem börjar ta form på riktigt igen. mitt hem ~ min borg! 🙂

det viktigaste för mig just nu är att må bra, träffa vänner, träna och komma iordning… 🙂 min inställning till dejtande är att det är roligt att träffa nya människor, hitta på något kul och finns det kemi så får man se vad det blir av det… jag stressar inget men har svårt att i nuläget tro att jag någonsin kommer att gå in i ett förhållande igen. han har bränt mig för svårt. men man ska ju aldrig säga aldrig… 😉

Nu kommer hösten 🙂

Idag fyller Hubby år! :D

så fort klockan ringde imorse tände jag ljuset och sjöng ”happy birthday” sådär underbart morgon-sexigt som det bara kan låta när man varit förkyld i månader med halsont och hjärta i tonerna. sedan fixade jag frukost på sängen med levande ljus och mys, dessutom så fick han ha på sig vår superfina ”happy birthday”-hatt dagen till ära men gruff från Hubby haha

Happy Birthday-hat

Fast sedan satt han där och såg sådär gulligt nyvaken och festlig ut i hatten att man inte kunde annat än le. Kärlek. 

me to you, happy birthday

Lite ”New Tricks” till frukost och sedan bar det iväg till jobbet för honom. En bra start på hans dag iaf 😀

När dagen gick sönder

När dagen gick sönder och alla ord kastades för att krossa ännu lite till, även om hjärtat skrek STOPP!!!
Varför blir det så ibland att allt går så fel när vi vaknar i varandras armar av kärlek varje dag?
Du känns hundra mil bort när du står framför mig, du säger att du förstår, jag ser att du vill, men hur når vi varandra i det ögonblicket?

Jag längtar efter dig, efter dina andetag, din närhet, när våra hjärtan slår som ett igen…

När dagen åter är hel.

Renoverings-time

Idag är det lördag och Hubby har varit så fin! Han kom in och väckte mig vid elva för mina piller och insisterade på att jag verkligen skulle känna efter om jag behövde sova mer, bäddade om mig och pussades lite, hihi. 😉

Kissen var mer intresserad av att Mummy’s mage var full av goa täcken och bäddade sig upp på den och kurrade så gulligt. 😀

Idag har vi bestämt att, efter massa turer med byggaren, så får vi tyvärr fixa värmen själva,. Det är iskallt!
Vi ska även försöka fixa lite smågrejer om min rygg fixar det. Blir roligt att få jobba ihop igen, har saknat det! Yay för morfin som tillåter det! Hmm 🙂

Tre i sängen

Vi sover med vår älskade katt i sängen. Vi har inte hjärta att stänga ute honom, det vet han och då jamas det hjärtskärande utanför sovrumsdörren och man kan ju inte annat än låta honom få sova hos oss. Dessutom är han en hejare på att öppna dörrar, han låter inget stoppa honom från att vara nära sin mummy och daddy!!
Förutom när han är i skamvrån men det är en helt annan historia! Hehe

Hubby sover gott, kissen har knött ner sig mellan mina ben för att sova efter att ha legat kurrandes på min mage och myst. Själv är jag helt inne i en av mina mat-appar och letar inspiration till vår årliga ”Holiday open house ~ glöggfest” när katten vaknar tvärt av en dröm och sätter klorna i mitt smalben, genom lakan och duntäcke och allt!!!
Snacka om mardröm, den stackars uppsynen på honom, helt yrvaket förvirrat tittar han sig omkring innan han försiktigt lutar huvudet mot min fot igen och somnar om.

Nu ligger vi i sked och jag höll precis på att somna när jag känner en liten tass mot min fot som darrar till då och då av en dröm, how cute is that?! Blev så fylld av kärlek att jag var tvungen att skriva ner det, tihi!

Sussa sött!

Dags för akuten igen :o(

Kl 21:50

Nu väntar jag på ambulansen. Halvsitter men smärtan tar överhanden och jag gråter tyst medans jag skriver det här. Jag har inget annat val än att åka in till akuten ännu en gång för jag kan inte gå utan att skrika till av smärta efter tio steg och det är inte snällt mot Hubby att jobba hela dagarna och oroa sig över om jag är ok där hemma och sedan komma hem och behöva hjälpa mig med allt från mat & tvätt till dusch & toabesök.

Han är min hjälte men jag avskyr att vara hans börda. Förlåt, jag måste sluta nu, gråter för mycket…

Kl 00:30

Nu är klockan halv ett och jag har varit här i snart två timmar, trevliga ambulansförare varav en av dem ville spela Wordfeud med mig (!), trevliga sköterskor förutom en (som tycker att alla kan vara uppe och knalla runt oavsett hur ont de har, walk it off, lite kass attityd tyvärr men jag är snäll ändå), nästan inga patienter så jag fick komma in på ett rum direkt…
Så nu ligger jag här ensam på ett rum och spelar Wordfeud och bloggar på paddan, när jag helt plötsligt känner en otrevlig doft. Jag sniffar och undrar var den kommer ifrån, sniffar runt mig så gott jag kan och den blir bara starkare: avföring!! Med den värsta tanken på vad som kunde ha skett ringde jag på klockan, in kommer den otrevliga undersköterskan och jag frågar: ”-är det bara jag eller luktar det illa?” hon säger att -”nej, det kommer från en annan patient” och jag andas ut; jag trodde att det kanske var jag, det är inte ovanligt att patienter med diskbråck läcker, både bak och fram nämligen. Innan hon går frågar hon om jag vill fortsätta ha dörren öppen men jag tackar vänligt nej, tyvärr är sjukhusets luftsystem inte vad det är man har hemma.
Känns mest som att den blåser ut samma luft igen och det är inte roligt att andas just nu! Oj, vad jag tycker synd om mig själv nu! Tur för er att det inte är en luktblogg haha

Smärtan är kvar och det börjar bli dags att ringa på en sköterska och fråga om smärtlindring, pillren jag tog hemma har börjat släppa nu… 😦

Kl 03:49
Jag har fått två Citodon för två timmar sedan, de hjälpte inte så mycket men eftersom jag ligger stilla på båren så gör det inte så mycket. Den snälla manlige sjuksköterskan som har ansvaret inatt kom in för ett litet tag sedan och berättade att det är två höftfrakturer före mig just nu, bara en doktor och sedan kom han tillbaka med en god kopp kaffe, för lite dock enligt tjejen med det ständiga kaffesuget så nu ska jag plinga och se om jag kan få en kopp till! 🙂
Annars händer det inte så mycket, det luktar sjukhus igen och jag har nu sett hela säsong ett av ”Gavin & Stacey”, en av mina må-bra-serier.
Har ni missat den så har ni missat något görroligt, rörande och tidsenligt. Ska jag avslöja mer? 😉
Nu är jag glad igen, en söt undersköterska kom just in med en ny kopp kaffe till mig, oh joy! 😀

Kl 09:49
Jag har fått träffa doktorn nu, han kommer från Island och förstår inte allt jag säger, jag förstår inte allt han säger heller men undrar stilla hur mycket han egentligen förstår av vad jag säger.
Trots att jag har det så svårt att jag oftast inte kan gå på toa, kan jag det så tar det lång tid innan något händer, att jag har så ont att jag skriker till och gråter titt som tätt, att jag har så svårt att gå, att jag har svårt att sova, att jag har så ont, att jag läcker mer än förut, att jag numera är så avdomnad i underkroppen att jag inte känner vissa delar längre m.m. så anser han att jag inte behöver varken en akut operation, en MR eller läggas in utan han skriver ut nya smärtstillande åt mig och ber mig gå på toa innan jag åker hem för att se så att jag klarar av att tömma blåsan för jag kan ju TROTS ALLT gå några steg, läcker inte konstant och har ju varit sjuk/haft ont i 4 1/2 år nu vilket, enligt honom, innebär att då är mitt tillstånd inte alls så värst akut!!!

Det känns som det värsta bakslaget hittills och jag har svårt att andas. Så fort han lämnar rummet kräks jag p.g.a. smärtan och gråter uppgivet för mig själv.
Hur illa ska det bli innan jag får hjälp? Ska jag behöva bli invalid av smärtan först? Eller att jag ger upp totalt, lyckas med att göra slut på allt och slutar vara till problem alls?

Jag känner min livslust störtdyka ner i intet och jag vill inte andas mer. Jag vill inte behöva torka fler tårar. Jag vill inte behöva skrika av smärta mera. Jag vill inte behöva vara till besvär för någon mer, inte för Hubby, inte för släkt & vänner, inte för sjukvården.

Anne, en underbar undersköterska, lyssnar på mig och låter mig gråta.

Jag körs tillbaka in på rummet, skakandes av smärta och gråt, Anne säger att hon ska gå iväg för att fråga om de verkligen inte kan göra något för mig och jag ligger kvar på rummet och gråter, tystare och tystare.

Efter en stund kommer istället en annan undersköterska in och informerar mig om att jag är utskriven och börjar resolut att packa ihop mina saker. Jag protesterar och säger att jag inte kan åka hem förrän min skjuts kommer. Då svarar hon att -”jo, men vi behöver ju rummet till andra patienter.”
-”Men jag då?”
-”Du får vänta där ute, du kan väl sitta i en av stolarna?”
-”Men jag kan ju varken stå eller gå, inte sitta heller!”
Då tittar hon förvånat på mig och säger: -”Men hur ska du ta dig hem då?”
-”Min skjuts hjälper mig.”
-”Jamen , då mår du ju bra nog.”
-”Nej, jag mår för djävligt! Jag har så ont att jag knappt kan stå ut och jag får ingen hjälp, Jag vill bara hem och ta livet av mig, det spelar ingen roll vad jag säger eller gör, jag får ingen hjälp ändå trots att jag har så ont, jag har inte ens fått den smärtstillande medicinen jag har bett om sedan klockan 6!”
Under hela den harangen avbryter hon mig konstant med olika förklaringar och säger bl.a. att -”Doktorn har skrivit ut dig, han är färdig med dig, han hittade inget fel på dig nu.”
Hon försvann ut för att kolla och kom tillbaka med en värktablett och meddelandet att nattläkaren, som jag hade träffat, har informerat dagläkaren om att han var klar med mig, att jag kan åka hem bara jag kissar först. Men att nu har de beställt journalanteckningarna från natten så att dagläkaren kan läsa igenom dem.
Hon räcker mig tabletten, berättar vad det är, jag säger att den inte funkar nämnvärt på mig två gånger, hon lyssnar inte, så jag sväljer den ändå som en duktig liten flicka.
Hon säger att jag borde ha tjatat på personalen om smärtstillande eftersom de glömmer av det och jag säger att jag tycker att ha sagt till 3 olika sköterskor + läkaren känns som att jag stör, att jag har tjatat. Då vill hon ha namnen på vilka jag sagt till, frågar igen när jag säger att jag inte vet men då blir jag irriterad och frågar hur hon tror att jag ska kunna allas namn i personalen. Hon blir tyst och försvinner ut.

Anne kommer inte tillbaka.